Familje-Mulle-dag

När vi, i augusti, planerade denna dag såg vi framför oss en dag med några cm snö, gnistrande sol och några minusgrader.
Igår, på radion, pratade meteorologen om ihållande regn och friska vindar.

Inget av detta stämde.
Vi fick en gråmulen dag, ett par plusgrader, men inget regn.
Ett helt ok Mulleväder.

Vi träffades på ett nytt ställe idag, vid Snogeholmssjön.
I höst har ju barnen varit med oss utan föräldrarna, så idag passade vi på att visa föräldrar och syskon lite vad vi gör på Mulleträffarna.

Vi sjöng vår Mullesång.
Undrar om Mulle är i skogen? Vi kallade -Hej Kollikok!
Kallade på Mulle både en, två och tre gånger, men ingen Mulle. Han var nog nån annanstans, i nån annan skog. Kanske hos några andra Mullebarn?
Eftersom vi var vid sjön pratade vi också lite om Mulles kompis Laxe. Provade att kalla på honom också. -Bubbeliå!
Men inte heller Laxe var i närheten.

Vi lekte några lekar istället.
- Knack, knack, är Mulle hemma? (som Mulle lärde oss under avslutningen i höstas)
- Trädbytarleken

Sen lekte barnen fritt, där fanns fantastiska klättermöjligheter i form av ett stort fallet träd.
Vi grillade korv och åt i skogen. Mysigt!

Gott Nytt År!

Höstavslutning

Ännu en gråmulen, kall novemberdag. Idag regnade det dessutom. Verkade som om vi inte skulle ha vår vanliga "tur med vädret" idag.
Men, lagom till klockan 10, när vi samlade ihop barnen för att sjunga vår Mullesång och bege oss ut i skogen, slutade det regna. Sen började det inte igen förrän vi avslutat. Då började det dock med besked - ösregn resten av dagen.

Sju glada Mullebarn begav sig tillsammans med oss ledare ner till vår Mulleplats för att ha Mulleavslutning för denna hösten.

Vi började med att sätta oss runt det "vita bordet" och ta fram Mullepåsen. I den påsen brukar det ju ligga ledtrådar till dagens uppdrag. Ledtrådar som Mulle lagt dit för att vi ska kunna lista ut vad vi ska göra under dagens träff.

Men först kom vi på att vi skulle kalla på Mulle:
-Hej kollikok!
och tänk, vi fick svar långt bortifrån:
-Hej kollikok!
Barnen sträckte på sig, vi kände hur spänningen och glädjen steg i gruppen. Nästan som att vänta på tomten. Bara nästan.

Mulle kom, pratade med barnen och kunde ju själv hålla i dagens uppdrag.
I Mullepåsen låg lappar med olika små uppdrag som barnen glatt utförde tillsammans med Mulle.

- Samla blad från tre olika träd. Vet vi vad träden heter?
- Leka "Knack knack, är Mulle hemma?" (Mulle lärde barnen hur leken gick till)
- Stå på ett ben, länge, samtidigt. Går det bättre om man hjälps åt och håller i varandra?
- Samla pinnar, kan ni bygga "er" bokstav med pinnar?
- Leka "Kom alla mina Mullebarn"
- Stå i en ring, lägg händerna på varandras axlar. Kan vi gå ett helt varv utan att ramla eller trampa på varandra?
- Hämta saker ur en "hämta-dikt"
Kan du hämta något grönt
och något som känns skönt
en kul liten grej
och något du vill ge till mej?
- Mulles egen lek, där barnen hämtade något de tyckte om, något som var lika stort som deras hand.
Alla sakerna lades framför Mulle, sen lade sig Mulle ner och "sov". Barnen som nu stod 5-6m från Mulle skulle nu smyga fram och ta sin sak utan att Mulle hörde något. Ibland vaknade Mulle och tittade sig omkring "Jag tyckte jag hörde något från det hållet..."


När Mulle gått iväg för att se om det fanns fler Mullebarn nå´nstans i nå´n skog satte vi oss i vår mysiga koja och fikade.
Efter fikapausen hittade barnen en halvmurken stock precis bredvid kojan. Perfekt att balansera på! Tänk vilken underbar fantasi och energi våra 5-åringar har, de ser möjligheter i allt.

När vi gick hem hittade vi dessa söta små violer, de har inte förstått att det är november och på väg att bli alldeles för kallt för dem...

Nu ser vi ledare fram emot en ny Mulletermin till våren. Men först ska vi alla njuta av advent och jul. Och en familje-Mulle-träff i mellandagarna.

Hårt arbete med kojan

En lite gråmulen dag, fuktig luft, 7-8 grader varmt (7-8 plusgrader kanske man ska säga, för varmt var det ju inte).
Vi brukar ha "tur med vädret" när vi träffas. Det kanske vi hade idag också, för det regnade i alla fall inte.

Nästan alla Mullebarnen var med idag. 8 stycken! Så härligt!
En ny Mullekille var med idag. Så innan vi gick till skogen lekte vi en presentationslek så att vår nya kompis skulle få höra våra namn.

Sen gick vi som vanligt bort till vår Mulleplats och satte oss runt "bordet".
Det känns att barnen är trygga i gruppen och trygga med oss ledare, för idag vågade de ta ut svängarna ordentligt!
Vår samling blev kort, för vi kände att vi behövde komma igång och röra på oss. Samling vid kojan, en liten rörelsesång, sen satte vi igång. Dagens uppgift var att förbättra kojan.
Oj, vad barnen slet! Kul att se dem gå in i aktiviteten med sådan energi.
Och vad de samarbetade! De hjälptes åt att bära tunga grenar, funderade tillsammans ut hur de skulle göra för att kunna vrida och vända sig mellan träden för att komma in till kojan på rätt håll.

En intressant konflikt uppstod vid ett tillfälle.
Tre pojkar hjälptes åt att bära en stor, lång och tung gren till kojan. En av pojkarna sa flera gånger "vi ska ha den smala sidan uppåt!", men de andra lyssnade inte utan baxade upp grenen på kojan med den tjocka sidan uppåt (det var ju på det hållet de hamnade när de bar). Barnet som flera gånger hävdade att de skulle vända pinnen stod mellan de två andra och kunde inte göra mycket annat än att bara hänga med. Plötsligt hade vi en arg, ledsen och besviken pojke. Vi pratade om vad som hänt, jag och de tre barnen, pojken som var arg fick berätta för de andra varför han var arg/ledsen.
De hade varit så upptagna av att bära grenen att de inte ens uppfattat att han sagt något. När de hörde vad han sagt och varför han tyckte som han gjorde (den tunga änden skulle vara nedåt för att inte tynga ner vår överliggare och rasa kojan) hjälptes de alla tre direkt åt att vända grenen på rätt håll. Så var allt frid och fröjd igen.
Jag var tvungen att fråga hur han kommit fram till att den smala änden skulle ligga uppåt.
"För att du har sagt det, när vi skulle börja bygga kojan" blev svaret jag fick.
Wow, inte illa! Det var 6 veckor sedan! Vilket minne, att komma ihåg det nu. Sen kan de glömma att man bett dem ta på kläderna bara minuter - eller sekunder - efter att man sagt det (men det är ju där hemma)...

Under fikastunden läser/berättar vi en kort saga för barnen.
Idag läste vi sagan om Jätten Finn, och hur han byggde Lunds domkyrka. En spännade historia. I kryptan i kyrkan kan man se Jätten Finn och hela hans familj stå förstenade. Har ni inte varit där med barnen så kan jag rekommendera en tur dit. Och har ni varit där så kan man åka dit igen. Extra spännande nu när de hört sagan.

I slutet kom önskemål om att leka ballongleken. Den lekte vi varje gång vi träffades det första året och har varit lite trötta på sedan dess. Men nu har barnen börjat fråga efter den igen. Kul!

Höstfärger!

Naturen sprakar av färg!
Inte kan man träffas i skogen utan att titta på dessa fantastiska färger!

När vi kom fram till vår Mulleplats ställde vi frågan: Vad händer om man lägger sig på rygg och tittar upp?
Det första svaret vi fick var: "Man blir lugn"
Visst blir man det...
Och tänk vilka kloka 5-åringar vi har som redan förstått detta.
Vi la oss ner (under en stor bok) och tittade uppåt. Många grenar var kala, en del löv satt kvar. Några löv dalade sakta mot marken. Himlen där ovanför var blå. Visst var det rofyllt!
Ett av barnen kom på att man kunde göra lövänglar (precis som snöänglar), så det provade vi allihop. Vilken tur att det finns tvättmaskiner...

Vi tittade vad som hänt med våra träd sedan sist. Samlades allihop runt hasselbusken och beundrade alla hanhängen. Jättespännande!

Idag skulle vi inte vara vid vårt vanliga ställe, utan vi vandrade vidare. Gick på en liten väg som kantades av stora bokar. Oj, vad mycket löv där låg! Det låter så härligt när man går i torra löv. Vi gick och vi lyssnade, vi lyssnade och gick. Under några av de största träden hade så mycket löv samlats att alla Mullebarnen kunde gömma sig under högar av löv.

Vi vandrade vidare och kom fram till ett par stora lönnar. Marken var full av lönnlöv. De prasslade inte lika fint som boklöven, men de hade många fler färger.
Lönnlöv är stora och fina. Av dem kan man göra kransar. Det gjorde vi.
Underbart att sitta och trä lönnlövskransar tillsammans med barnen och småprata om det ena och det andra. Det blev så lugnt och mysigt.

Efter vår fikapaus ville några av barnen fortsätta med sina kransar medan några ville gå på upptäcktsfärd. Så då gjorde vi så!

Mullevandring och skogscafé

När lokakavdelningen ska ha skogscafé, en gemensam träff för alla grupper och medlemmar, då ska vi såklart vara med!
Idag skulle skogscaféet vara bara 1,5-2km från vårt vanliga ställe, så vi satsade på att vandra! Det skulle visa sig vara ett lyckokast.
Vid förra träffen började vi bygga upp förväntningarna inför vandringen, barnen var helsugna på att komma iväg.
Vi gick först till vår vanliga Mulleplats. Tittade till våra träd och kojan. Kallade på Mulle för att se om hen var i närheten. Ingen Mulle, men däremot ett utdraget jamande. Det var Masken-pricken som kom. Masken-Pricken är en katt som bor i gården bredvid vår Mulleplats, han är van vid att få mat av alla som rör sig i området. Han tyckte det såg ut som om det fanns massor av mat i de små ryggsäckarna (det hade han ju rätt i), och han bestämde sig för att följa med oss för att se om han kunde tigga till sig lite mat.

Vandringen fortsatte genom våra "utmarker". Barnen har varit där ibland, så de kände igen sig en stund. Vi gick genom lövskog, granskog och över ängen. Vi stannade och lekte. Ballongleken stod på önskelistan, så den blev det.
När det blev dags för fika hittade vi en lugn plats invid staketet till en fårhage. Vi hade publik från alla håll. Fåren från hagen och Masken-Pricken från alla andra. Han cirkulerade verkligen runt oss för att hitta något att äta. Drog sig inte för att stjäla mat ur händerna på barnen. Men de var vaksamma, han lyckades inte.

Vandringen fortsatte. Vi gav oss in på en ganska smal stig, där det inte längre gick att gå i bredd. Några barn som båda ville vara först sprang för att just vara först. Det blev en liten tävling och de kom längre och längre bort från oss andra. Vi ledare kände att det blev mycket tjat från vår sida. "Vänta på oss!", "Inte så fort", "Kom tillbaka hit, så ska vi titta på detta!". Kändes inte så bra, så vi fick komma på ett sätt att hålla barnen samlade utan tjat. Vi började leka 10-stegs-leken. Den var mycket uppskattad!

Under tiden vi lekte denna hittade vi en död padda och en död mus mitt på stigen. Då fick vi givetvis avbryta leken för att undersöka dessa. Spännande!

Snart var vi framme vid platsen för skogscaféet. Några pappor hade elden i gång och vi grillade korv till lunch. Under tiden vi åt lunch kom fler medlemmar. Personalen på I Ur och Skur-förskolan i närheten (där ca hälften av våra Mullebarn går) hade organiserat detta café. De lagade taklökswok över öppen eld och bjöd alla på smakprov. Det var supergott.

Vi avslutade dagens Mulleträff med några sånger och lämnade sedan över barnen till föräldrarna som mött upp.

Spännande besök

Förra gången fick vi höra Mullesagan, dvs sagan om hur Mulle kom till.
Trots att vi kallade på Mulle så kom han inte.
Hur gör man när man kallar på Mulle?
Jo, man ropar "Hej Kollikok!", väntar, lyssnar. Om man inte får svar så ropar man en andra gång. Lyssnar, väntar. Vi pratar med barnen om att försöka låta som när göken ropar. Ännu en gång, en tredje, kan man ropa om man inte fått svar de två första gångerna. Men om man inte fått svar efter tredje gången så får man konstatera att Mulle inte är i vår del av skogen idag...

Idag började vi vår träff med att kalla på Mulle. Och tänk, plötsligt fick vi svar. En liten bit ifrån oss reser sig en figur upp. Sträcker på sig och svarar: Hej Kollikok!
Tänk, Mulle låg och sov i granriset bredvid den stora myrstacken. Barnens ögon blev stora som tefat och munnarna höll ungefär samma form.
Vilken härlig stund vi hade med Mulle. Han pratade med barnen om hur han föddes, hur han trivdes i skogen och vad han brukar göra. Han sjöng också ett par sånger tillsammans med oss. Sen hjälptes vi åt att bygga en koja. Vi ledare hade varit och bundit upp en överliggare tidigare i veckan, så nu behövde vi bara släpa dit pinnar och ris som vi kunde luta mot den.
Vi vinkade hejdå till Mulle och satte oss sedan och fikade i Mullekojan. Så mysigt det var!

Efter fikan tittade vi på våra träd.
Boken har börjat tappa en del blad, vi tittade på knopparna "långe boke". De är verkligen långa.
På hasseln hittade vi hanhängen. Kul att se! Även här fanns ju knoppar. "Skäggige hassel".
Ekens stam var fortfarande full av myror som kröp upp och ner. Undrar varför de gör det? Knoppisarna "Eka papiljott" tittade vi också på.

Sen var det dags för en stunds fri lek. Något barn ville fortsätta bygga på kojan, de andra gick ut i hagen. Klappade fåren, sprang över träspången. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Äntligen Mullar!

Det är spännande. Mycket spännande.
Nu är vi inga knyttar längre. Knyttar har föräldrarna med sig.
Det har inte vi.
Nu är vi Mullar! Jättespännande!

För att det inte skulle bli alltför mycket förändringar har vi kvar vår knytteplats. Den har under sommaren förvandlats till Mulleplats. Här känner vi igen oss, vi har tryggheten i platsen och tryggheten i varandra. Mysigt att vara Mulle.

Vi kunde ju inte sjunga knyttesången när vi samlades, utan fick lära oss en ny sång, en Mullesång.
Så vi sjöng, vinkade av föräldrarna och promenerade bort mot skogsbrynet. Precis som vanligt kunde vi "knacka på" innan vi gick in. För att se sångerna, titta här.

Vi tittade oss omkring. Det såg ut som vanligt, trots att hela sommaren gått, trots att föräldrarna inte är med och trots att vi nu är Mullar.

Samlades som vanligt runt "bordet".
Vi läste Mullesagan, om hur Mulle föddes. Till sagan hörde en plansch med figurer som man satte på planschen efterhand som man läste om de olika djuren som hjälpte Mulle att fixa hans kläder. Det var roligt att se hur engagerade barnen var i detta.

Efter det introducerade vi höstens träduppdrag. Barnen delades in i tre grupper och varje grupp fick ansvar för att följa ett träd. Det blev bok, ek och hassel som de ska följa. Vid varje träff ska vi titta på träden, följa dem genom årstiderna. Vad händer med bladen, knopparna, grenarna...?

Knytteövernattning

Som avslutning på knytteåret valde vi att ha en övenattning i vindskydd.
Det finns en hel del vindskydd längs Skåneleden i vårt närområde.
Någon mil från oss finns Skryllegården, där kan man boka vindskydd med grillplats. Perfekt!
Dels behöver vi inte bygga egna vindskydd, dels vet vi att vi slipper dela vindskydd med en patrull scouter i tonåren. Inget fel på scouter i tonåren, men när man som 4-5-åring ska sova ute första gången kanske det är skönt att få vara för sig själva.

Vi samlades kl17. Fokus denna gång ligger på själva övernattningen.
Vi började med att titta lite på omgivningen, men barnen ville något annat. De packade upp sina sovsäckar och kröp ner. Det är ju faktiskt det som är det mysigaste med övernattning. Att få sova i sin sovsäck.

Efter korvgrillning tog vi ledare barnen med oss och gick ut en runda i skogen. I Skrylle finns en färdig Hitta-Vilse-runda, så den gick vi. Hitta Vilse ger oss många tips på hur vi ska agera om vi skulle gå vilse.
Tre saker är viktigast
- Stanna kvar på samma ställe
- Hålla värmen
- Synas/höras

Därför uppmanas barnen att:
- Krama ett träd - trädet är din kompis.
- Behåll kläderna på.
- Bygg en koja av pinnar som finns bredvid/nära ditt träd.
- Bygg ett staket runt om ditt träd.
- Visa var du är genom att rita stopptecken =tre streck vid stigen du kom på.
- Om du hittar nå´t skräp så häng upp det i trädet så det syns.
- Vissla i din visselpipa (barnen fick vars en visselpipa att ha på ryggsäcken).
- Om du hör någon som ropar så ska du svara! Alla gör allt vad de kan för att hitta dig.

Föräldrarna stannade kvar vid lägerplatsen och höll elden vid liv.
När vi kom tillbaka poppade vi popcorn över öppen eld. Spännande! Och gott!
Sen började det bli mörkt.
Vi läste en godnattsaga, eller två, och kröp sedan ner i sovsäckarna.
En förälder hade gitarr med sig så vi fick riktig lägerkänsla.
Runt 22-tiden sov alla barn.

På morgonen steg vi upp, åt frukost packade ihop och körde hem.
Det var som sagt övernattningen som var viktigast.

Myror

En liten bit från vår knytteplats ligger en stor, stor myrstack.
Barnen är fascinerade av myrorna, men flera av dem tycker att det är lite läskigt.

En dag skulle vi gå på övergången in i hagen. Nedanför denna övergång har myrorna en ordentlig "motorväg". En av killarna hade bråttom att komma först, men när han skulle hoppa ner från övergången in i hagen blev det tvärstopp. Han stod på sista pinnen, som förstenad. Vi bad honom att gå ner så att alla kunde komma in i hagen, men inte. Det enda han sa var; "Är det pissemyror?".

Efter ett tag förstod vi varför han inte velat gå.
"Om man skadar en pissemyra kommer ALLA de andra och hjälper till. Och de bits!"
Självklart blir man rädd om man förväntar sig att alla myrorna i den stora myrstacken ska anfalla om man råkar trampa på en av deras kompisar...

Så här stor är myrstacken! Bakom står en 4-åring och studerar...

Vi gick till slut in i hagen och bort till myrstacken. Där var massor av myror. Vi hade läst att man kunde pudra lite vetemjöl eller florsocker på myrstacken för att få se hur myrorna rörde sig där - deras gångar och arbete skulle bli tydligare. Med hjälp av tekulor pudrade vi vetemjöl och florsocker i utkanten av myrstacken. Men tyvärr, vi såg ingenting. Bara vitt puder...

En myra fick komma upp i vår tvåvägslupp. Den ville (såklart) inte vara där, och var inte stilla - därför var det svårt att titta på den. Efter en stund fick den komma ut till sina kompisar igen.

Vi gick en bit bort, borstade av alla myror som krupit upp på skor och byxor och kastade oss sedan in i lekens värld.

Skogcafé & vilse

Lokalföreningen ordnar skogscafé för alla medlemmar. Alla barngrupper lägger också en av sina aktiviteter där.

Några av de äldre grupperna provade på geocaching.
Vi lämnade föräldrarna på caféet och tog med barnen en liten runda.
Vi gick till några av skåneledens vindskydd som låg i närheten. På vägen dit tittade vi på träd och växter. Smakade på färska bokblad, hitade harsyra.

Väl framme vid vindskydden lät vi barnen upptäcka området. De var duktiga och höll sig nära, men då det fanns väldigt mycket att upptäcka var deras uppmärksamhet inte fokuserad på oss ledare.
Jag passade på att smyga iväg. Gick 30-40m in i skogen, precis över en kulle så jag inte syntes från vindskydden och området där de lekte. Där satte jag mig vid ett träd.
Sen ropade jag: Hjälp! Hjälp! Annika! Annika! (Annika är den andra ledaren) Försökte låta rädd på rösten. Det tog bara en liten stund innan något av barnen hörde mig och gjorde de andra uppmärksamma på ropen. De kom springande till mig och undrade vad som stod på.
Vid det laget hade jag lyckats pressa fram några tårar, och berättade att jag tappat bort gruppen, inte visste var jag var och vart jag skulle gå. Jag hade hittat några fina bokar vars blad jag skulle smaka, sen var jag vilse.
Barnen tröstade mig, kramade mig, tog mig i handen och visade mig tillbaka till platsen.
Vi hade en lång, bra diskussion om vad man ska göra för att undvika att gå vilse och vad man kan göra om man ändå går vilse. Många kloka idéer från våra kloka knyttebarn.

Hitta vilse- arbetet ska vi fortsätta med när vi ska på läger.

Träd

Efter att ha arbetat ganska intensivt med träd under hösten har vi tagit en liten paus från det under våren. Givetvis kan vi inte släppa det. Träd finns ju överallt på vår knytteplats.

Barnen tyckte det var spännande att ta fram bladboken igen. Bladboken var nu kompletterad med bilder på knoppisarna.

Vi tittade på blad, tittade på knoppar, jämförde med bladboken. Men vi tittade också på andra delar av träden. Kan man skilja på träd genom att titta på stammarna? Björken vet vi ju, vit och svart. Men har ni tänkt på att en bokstam ser ut som ett elefantben? En bokskog för snabbt våra tankar till en hel hjord av elefanter...

Vi tittade på och jämförde bokskogen med granskogen, blad med barr.

Såklart lekte vi också trädbytarleken.

Vi ser oss omkring

Hittills har vi hållit oss ganska nära knytteplatsen.
Nu är det dags att göra lite längre utflykter.
Dessutom närmar sig sommaren och efter sommaren ska inte föräldrarna vara med längre.
Idag tar vi ledare barnen med oss och går en runda i närområdet. Föräldrarna får ett hemligt uppdrag som de ska utföra på knytteplatsen under tiden vi är borta.

Vi går en runda, tittar på Sopans hus. Snyggt och städat - än så länge minns hon tydligen vad vi lärt henne.
Vi undersöker olika träd, tittar på några som växer tillsammans, nästan in i varandra.
Leker följa John.
Plötsligt, medan vi ålar oss fram gör någon dagens mest spännande upptäckt. Under löven ligger en liten, liten bokplanta. Man kan fortfarande se bokollonet som denna planta grott ur. Så intressant! Vi tittar ju ofta på både bok- och ekollon, och pratar om vad som händer med dem, men vi har ju inte lyckats se det så här nära. Förrän idag.
Vi kryper runt en stund och letar efter fler, men hittar inga.

Vår promenad fortsätter, vi stöter på en ormbunke. Frågar barnen om de vet vad det är. De är rörande överens; en Rönn! Ja, ormbunkens blad liknar onekligen rönnens.

Stunden utan föräldrarna fungerar utan problem, barnen är trygga i gruppen och trygga med oss ledare.
När vi kommer tillbaka har föräldrarna utfört sitt hemliga uppdrag perfekt. På vår knytteplats väntar nygräddade Krabbelurer.
(Det är ju faktiskt våffeldagen idag.)

Sopan - igen

Många föräldrar berättade för oss om hur djupa spår mötet med sopan satt hos barnen. Vi var många som såg våra barn plocka skräp överallt och sucka över att sopan varit där och slängt skräp.

Nu var det dags för barnen att få träffa henne igen.
Vi samlades som vanligt på vår knytteplats. Idag skulle vi gå en liten bit upp för backen. Vi kom inte många meter innan vi såg massor med skräp på marken. Barnen, som uppenbarligen kom ihåg det förra mötet tittade sig omkring och såg henne direkt.
Vilken fruktansvärd nedskräpare!
Hon satt i en stol mitt i skogen, läste tidningen och drack mjölk direkt ur förpackningen. När hon tömt mjölkförpackningen kastade hon den över axeln. Sen upptäckte hon oss och kastade tidningen och skuttade fram till oss för att prata. Denna gången var barnen inte lika blyga som för ett år sedan, utan talade tydligt och klart om för denna sopa att det inte är OK att skräpa ner i skogen. Sopan var helt oförstående. Hon hade lovat att inte skräpa ner på vår knytteplats, och det hade hon inte gjort, men det spelade väl ingen roll hur det såg ut hemma hos henne?
Barnen var inte av samma åsikt.

Nu blev det lektion!
Barnen hjälptes åt att samla ihop allt skräp, sen fick Sopan följa med till en soptunna i närheten (ett av barnen bor väldigt nära och dit gick vi i samlad tropp!) Vid soptunnorna fick Sopan lära sig att sortera sina sopor. I vår kommun har soptunnorna 8 fack, vi sorterar matrester, plast, metall, tidningar, pappersförpackningar, färgat/ofärgat glas och restavfall. Detta fick Sopan en grundlig lektion i och hon fick också lova att göra detta i fortsättningen.

Vattnets kretslopp

Inspirerade av förra träffens snösmältning och vattenkokning ville vi fortsätta med detta.
Ännu en gång tog vi fram stormköket och kokade vatten, tittade hur vattnet blev till vattenånga (ordet rök var inte längre aktuellt för våra knyttar, nu visste de ju att detta var ånga), fångade vattenångan på locket och såg hur den blev till vatten igen.

Vi gick vidare med att prata om att detta faktiskt (nästan) händer i naturen varje dag. Vi pratade om att solen värmer vattnet så det blir ånga. Ångan stiger upp och samlar ihop sig till moln. När det blir mycket ånga och den kyls ner så blir det vattendroppar (precis som på locket). Dessa vattendroppar faller ner på oss i form av regn. Med lite hjälp på traven och knuffar i rätt riktning i diskussionerna kom barnen fram till det mesta av detta själva.
En 4-åring sitter inne med otroligt mycket kunskap. Ibland räcker det med att man hjälper dem att sortera upp tankarna och sätta ord på dem.

Vi pratade om allt vatten som finns på vår jord och var det finns och hur/när vi använder det.
Sjöng också sången om vattnets kretslopp.

Vattenmoln som faller ner
som regn och snö som smälter ner
och rinner i snabba bäckar som porlar
glider fram i älv och flod
vilar i en blank sjö
eller gungar ut mot havet
solen värmer hav och sjöar
luften stiger upp mot himlen
och bildar...

vattenmoln som faller ner...(=från början)

Vi bygger ett kök!

Dags att inreda vår knytteplats lite mer och få den att kännas hemtrevlig?
Nej, så illa är det inte.

Men ett kök måste vi ha! För nu är det dags att börja introducera stormköket i barnens utevärld.
Vi ber barnen leta upp en pinne som är ungefär lika lång som de själva.
Av dessa pinnar bygger vi sedan ett kök. Dvs vi lägger dem i en "kvadrat". Vips, så har vi ett kök. I ett kök finns en spis - och vår spis, det är stormköket. Vi visar, berättar, tittar, luktar (på t-spriten) och pratar om hur varmt det blir och hur viktigt det är att alla barn stannat utanför köket.

Idag har vi tur, det finns lite snö på marken här i södra Skåne.
Vi gör en snöboll, lägger den i grytan och ställer på värmen. Vad kommer att hända? Många gissningar. Vi låter dem gissa och spåna fritt utan att säga vad som är rätt eller fel. Vi väntar och ser.
Och jovisst, snöbollen smälter, visst gör den det.

Men vad händer sen?
Det börjar komma rök (ånga) ur grytan!
I barnens värld heter det rök och vi låter dem kalla det rök en stund medan vi tittar på den. "Vattenrök" är ordet vi använder för att hålla oss mittemellan barnens värld och verklighetens termer.
Vi använder locket för att fånga röken och efter ett tag börjar barnen fundera över varför det blir vatten på locket. Underbara resonemang uppstår, och med lite hjälp i rätt riktning kommer vi snart in på vattenånga, vattnets tre aggregationsformer is-vatten-ånga och övergångarna däremellan.
Frysa/stelna och töa/smälta hade de ju redan koll på medan förångas och kondensera inte var lika självklart (givetvis använde vi inte termerna på detta i någon större utsträckning).

Barnen får i uppdrag att hälla vatten i två plastburkar/muggar hemma. Ställa den ena i frysen och den andra utomhus. Vad händer?