Vi är knyttar allihopa, kom med oss
vi är knyttar allihopa, kom med oss
vi är knyttar allihopa, vi är knyttar allihopa
vi är knytta allihopa, kom med oss.
Så börjar vi våra knytteträffar.
Den första gången vi träffas är det spännande.
En del av barnen är blyga, andra inte.
Vissa barn behöver mycket stöd av mamma/pappa, andra vågar stå mer på egna ben.
Tittar oss omkring på den plats vi har utsett till vår knytteplats.
Där är fint, mitt i bokskogen. Några stockar ligger i vinkel, dem kan man sitta på när vi har samling. Snabbt får de benämningen "soffan".
Vi presenterade vår knyttepinne. En vanlig pinne, ca 3dm lång, med en tygbit knuten runt "halsen".
Barnen fick i uppdrag att hämta en pinne som var tjock som en tumme och lika lång som från deras armbåge till fingertopparna, ungefär.
För en del barn gick det snabbt. Andra tog längre tid på sig. Någon var väldigt noga med måtten, att de skulle vara exakta.
När de hittat sin pinne fick de välja en halsduk till pinnen, skriva sitt namn på halsduken och knyta den runt pinnen. Pinndockorna var födda!
Pinndockorna fick bo i ledarryggsäcken och vi använde dem sedan vid varje träff.
Dels för att se vilka barn som var där respektive inte var med. Dels för att barnen, med pinndockornas hjälp skulle våga prata i gruppen.
Vi tog upp en pinne i taget och läste namnet på halsduken. Om barnet var där fick det sin pinndocka, om inte, så blev vi medvetna om att det barnet inte var med just den dagen. På så vis hoppades vi att barnen skulle komma ihåg varandra bättre och känna gemenskap i gruppen.
Sen lät vi knyttepinnen presentera sig. Den frågade sedan barnen i tur och ordning vad de hette. En del av barnen vågade prata genom pinnarna. Andra vågade inte. De barnen kanske vågade viska sitt namn till sin pinne och sen låta pinnen viska det till knyttepinnen. Det gäller att använda all sin uppfinningsrikedom för att få barnen att våga. Utan att tvinga dem. Och de vågade. Modigare och modigare blev det allt eftersom tiden gick.
