Påskutflykt

Annandag påsk gav vi oss ut på en lite längre utflykt. Vi åkte till Lövestad åsar, ett naturreservat bara några mil fån vår vanliga plats. Men ett ställe där ingen av oss, varken barn eller ledare, varit förut.
Rakt över åsarna går Skåneleden, och mitt i naturreservatet finns vindskydd med en fin grillplats.
På åsen växte vacker bokskog, som tyvärr inte börjat slå ut ännu. Marken var täckt av blommande vitsippor och massor av ramslök.

Vi vandrade från de södra delarna av åsarna, fikade på vägen och stannade vid vindskyddet. Här gjorde vi upp eld så vi kunde grilla vår medhavda lunch.
Vi gjorde också egna påskbakelser. Färdigbakade bottnar, sylt och/eller nutella i mitten och grädde ovanpå. Och godis på toppen, såklart!
Grädden vispade vi genom att hälla den i en burk och skaka en bra stund.

 Årets godaste tårta!

Vi lämnade ryggsäckarna i vindskyddet och utforskade lite mer av åsarna. Barnen ville gärna leka harmamman medan vi gick, så det gjorde vi.
Harmamman: Den som går först är harmamma. Alla ungarna går efter. Någonstans stannar mamman och räknar högt till 10, medan ungarna springer och gömmer sig. (Om man vill kan harmamman ropa "Räven kommer - göm er!" innan hon börjar räkna.) Harmamman ska försöka upptäcka var ungarna har gömt sig, men hon får inte flytta sig från den plats där hon stannade. Om man vill utmana barnen extra kan man se vem som klarar att gömma sig närmast mamman utan att bli upptäckt.

Under tiden vi lekte denna lek förflyttade vi oss ganska långt. Plötsligt var vi vid norra spetsen av åsarna. Då vände vi och gick tillbaka, även på tillbakavägen lekte vi harmamman.
När vi kom fram till vindskyddet tog vi på oss ryggsäckarna och fortsatte vandringen tillbaka mot bilarna. Med ryggsäckar på är det svårt att leka harmamman, även om barnen hävdade att det går jättebra. Dessutom kände vi ledare att vi missar en del av naturupplevelsen. Så nu införde vi en annan typ av vandring där barnen fick turas om att gå först som ledare och sist som kö-karl/kö-tjej/kö-kille. De som gick först och de som gick sist fick se till att hålla lite kontakt så att vi gick lagom fort och inte tappade bort någon. Detta sätt att vandra fungerade väldigt bra med våra strövarbarn.

Det var ett gäng trötta men nöjda barn som lämnades tillbaka till sina föräldrar.