Höstavslutning

Ännu en gråmulen, kall novemberdag. Idag regnade det dessutom. Verkade som om vi inte skulle ha vår vanliga "tur med vädret" idag.
Men, lagom till klockan 10, när vi samlade ihop barnen för att sjunga vår Mullesång och bege oss ut i skogen, slutade det regna. Sen började det inte igen förrän vi avslutat. Då började det dock med besked - ösregn resten av dagen.

Sju glada Mullebarn begav sig tillsammans med oss ledare ner till vår Mulleplats för att ha Mulleavslutning för denna hösten.

Vi började med att sätta oss runt det "vita bordet" och ta fram Mullepåsen. I den påsen brukar det ju ligga ledtrådar till dagens uppdrag. Ledtrådar som Mulle lagt dit för att vi ska kunna lista ut vad vi ska göra under dagens träff.

Men först kom vi på att vi skulle kalla på Mulle:
-Hej kollikok!
och tänk, vi fick svar långt bortifrån:
-Hej kollikok!
Barnen sträckte på sig, vi kände hur spänningen och glädjen steg i gruppen. Nästan som att vänta på tomten. Bara nästan.

Mulle kom, pratade med barnen och kunde ju själv hålla i dagens uppdrag.
I Mullepåsen låg lappar med olika små uppdrag som barnen glatt utförde tillsammans med Mulle.

- Samla blad från tre olika träd. Vet vi vad träden heter?
- Leka "Knack knack, är Mulle hemma?" (Mulle lärde barnen hur leken gick till)
- Stå på ett ben, länge, samtidigt. Går det bättre om man hjälps åt och håller i varandra?
- Samla pinnar, kan ni bygga "er" bokstav med pinnar?
- Leka "Kom alla mina Mullebarn"
- Stå i en ring, lägg händerna på varandras axlar. Kan vi gå ett helt varv utan att ramla eller trampa på varandra?
- Hämta saker ur en "hämta-dikt"
Kan du hämta något grönt
och något som känns skönt
en kul liten grej
och något du vill ge till mej?
- Mulles egen lek, där barnen hämtade något de tyckte om, något som var lika stort som deras hand.
Alla sakerna lades framför Mulle, sen lade sig Mulle ner och "sov". Barnen som nu stod 5-6m från Mulle skulle nu smyga fram och ta sin sak utan att Mulle hörde något. Ibland vaknade Mulle och tittade sig omkring "Jag tyckte jag hörde något från det hållet..."


När Mulle gått iväg för att se om det fanns fler Mullebarn nå´nstans i nå´n skog satte vi oss i vår mysiga koja och fikade.
Efter fikapausen hittade barnen en halvmurken stock precis bredvid kojan. Perfekt att balansera på! Tänk vilken underbar fantasi och energi våra 5-åringar har, de ser möjligheter i allt.

När vi gick hem hittade vi dessa söta små violer, de har inte förstått att det är november och på väg att bli alldeles för kallt för dem...

Nu ser vi ledare fram emot en ny Mulletermin till våren. Men först ska vi alla njuta av advent och jul. Och en familje-Mulle-träff i mellandagarna.

Hårt arbete med kojan

En lite gråmulen dag, fuktig luft, 7-8 grader varmt (7-8 plusgrader kanske man ska säga, för varmt var det ju inte).
Vi brukar ha "tur med vädret" när vi träffas. Det kanske vi hade idag också, för det regnade i alla fall inte.

Nästan alla Mullebarnen var med idag. 8 stycken! Så härligt!
En ny Mullekille var med idag. Så innan vi gick till skogen lekte vi en presentationslek så att vår nya kompis skulle få höra våra namn.

Sen gick vi som vanligt bort till vår Mulleplats och satte oss runt "bordet".
Det känns att barnen är trygga i gruppen och trygga med oss ledare, för idag vågade de ta ut svängarna ordentligt!
Vår samling blev kort, för vi kände att vi behövde komma igång och röra på oss. Samling vid kojan, en liten rörelsesång, sen satte vi igång. Dagens uppgift var att förbättra kojan.
Oj, vad barnen slet! Kul att se dem gå in i aktiviteten med sådan energi.
Och vad de samarbetade! De hjälptes åt att bära tunga grenar, funderade tillsammans ut hur de skulle göra för att kunna vrida och vända sig mellan träden för att komma in till kojan på rätt håll.

En intressant konflikt uppstod vid ett tillfälle.
Tre pojkar hjälptes åt att bära en stor, lång och tung gren till kojan. En av pojkarna sa flera gånger "vi ska ha den smala sidan uppåt!", men de andra lyssnade inte utan baxade upp grenen på kojan med den tjocka sidan uppåt (det var ju på det hållet de hamnade när de bar). Barnet som flera gånger hävdade att de skulle vända pinnen stod mellan de två andra och kunde inte göra mycket annat än att bara hänga med. Plötsligt hade vi en arg, ledsen och besviken pojke. Vi pratade om vad som hänt, jag och de tre barnen, pojken som var arg fick berätta för de andra varför han var arg/ledsen.
De hade varit så upptagna av att bära grenen att de inte ens uppfattat att han sagt något. När de hörde vad han sagt och varför han tyckte som han gjorde (den tunga änden skulle vara nedåt för att inte tynga ner vår överliggare och rasa kojan) hjälptes de alla tre direkt åt att vända grenen på rätt håll. Så var allt frid och fröjd igen.
Jag var tvungen att fråga hur han kommit fram till att den smala änden skulle ligga uppåt.
"För att du har sagt det, när vi skulle börja bygga kojan" blev svaret jag fick.
Wow, inte illa! Det var 6 veckor sedan! Vilket minne, att komma ihåg det nu. Sen kan de glömma att man bett dem ta på kläderna bara minuter - eller sekunder - efter att man sagt det (men det är ju där hemma)...

Under fikastunden läser/berättar vi en kort saga för barnen.
Idag läste vi sagan om Jätten Finn, och hur han byggde Lunds domkyrka. En spännade historia. I kryptan i kyrkan kan man se Jätten Finn och hela hans familj stå förstenade. Har ni inte varit där med barnen så kan jag rekommendera en tur dit. Och har ni varit där så kan man åka dit igen. Extra spännande nu när de hört sagan.

I slutet kom önskemål om att leka ballongleken. Den lekte vi varje gång vi träffades det första året och har varit lite trötta på sedan dess. Men nu har barnen börjat fråga efter den igen. Kul!