Spännande besök

Förra gången fick vi höra Mullesagan, dvs sagan om hur Mulle kom till.
Trots att vi kallade på Mulle så kom han inte.
Hur gör man när man kallar på Mulle?
Jo, man ropar "Hej Kollikok!", väntar, lyssnar. Om man inte får svar så ropar man en andra gång. Lyssnar, väntar. Vi pratar med barnen om att försöka låta som när göken ropar. Ännu en gång, en tredje, kan man ropa om man inte fått svar de två första gångerna. Men om man inte fått svar efter tredje gången så får man konstatera att Mulle inte är i vår del av skogen idag...

Idag började vi vår träff med att kalla på Mulle. Och tänk, plötsligt fick vi svar. En liten bit ifrån oss reser sig en figur upp. Sträcker på sig och svarar: Hej Kollikok!
Tänk, Mulle låg och sov i granriset bredvid den stora myrstacken. Barnens ögon blev stora som tefat och munnarna höll ungefär samma form.
Vilken härlig stund vi hade med Mulle. Han pratade med barnen om hur han föddes, hur han trivdes i skogen och vad han brukar göra. Han sjöng också ett par sånger tillsammans med oss. Sen hjälptes vi åt att bygga en koja. Vi ledare hade varit och bundit upp en överliggare tidigare i veckan, så nu behövde vi bara släpa dit pinnar och ris som vi kunde luta mot den.
Vi vinkade hejdå till Mulle och satte oss sedan och fikade i Mullekojan. Så mysigt det var!

Efter fikan tittade vi på våra träd.
Boken har börjat tappa en del blad, vi tittade på knopparna "långe boke". De är verkligen långa.
På hasseln hittade vi hanhängen. Kul att se! Även här fanns ju knoppar. "Skäggige hassel".
Ekens stam var fortfarande full av myror som kröp upp och ner. Undrar varför de gör det? Knoppisarna "Eka papiljott" tittade vi också på.

Sen var det dags för en stunds fri lek. Något barn ville fortsätta bygga på kojan, de andra gick ut i hagen. Klappade fåren, sprang över träspången. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Äntligen Mullar!

Det är spännande. Mycket spännande.
Nu är vi inga knyttar längre. Knyttar har föräldrarna med sig.
Det har inte vi.
Nu är vi Mullar! Jättespännande!

För att det inte skulle bli alltför mycket förändringar har vi kvar vår knytteplats. Den har under sommaren förvandlats till Mulleplats. Här känner vi igen oss, vi har tryggheten i platsen och tryggheten i varandra. Mysigt att vara Mulle.

Vi kunde ju inte sjunga knyttesången när vi samlades, utan fick lära oss en ny sång, en Mullesång.
Så vi sjöng, vinkade av föräldrarna och promenerade bort mot skogsbrynet. Precis som vanligt kunde vi "knacka på" innan vi gick in. För att se sångerna, titta här.

Vi tittade oss omkring. Det såg ut som vanligt, trots att hela sommaren gått, trots att föräldrarna inte är med och trots att vi nu är Mullar.

Samlades som vanligt runt "bordet".
Vi läste Mullesagan, om hur Mulle föddes. Till sagan hörde en plansch med figurer som man satte på planschen efterhand som man läste om de olika djuren som hjälpte Mulle att fixa hans kläder. Det var roligt att se hur engagerade barnen var i detta.

Efter det introducerade vi höstens träduppdrag. Barnen delades in i tre grupper och varje grupp fick ansvar för att följa ett träd. Det blev bok, ek och hassel som de ska följa. Vid varje träff ska vi titta på träden, följa dem genom årstiderna. Vad händer med bladen, knopparna, grenarna...?