Myror

En liten bit från vår knytteplats ligger en stor, stor myrstack.
Barnen är fascinerade av myrorna, men flera av dem tycker att det är lite läskigt.

En dag skulle vi gå på övergången in i hagen. Nedanför denna övergång har myrorna en ordentlig "motorväg". En av killarna hade bråttom att komma först, men när han skulle hoppa ner från övergången in i hagen blev det tvärstopp. Han stod på sista pinnen, som förstenad. Vi bad honom att gå ner så att alla kunde komma in i hagen, men inte. Det enda han sa var; "Är det pissemyror?".

Efter ett tag förstod vi varför han inte velat gå.
"Om man skadar en pissemyra kommer ALLA de andra och hjälper till. Och de bits!"
Självklart blir man rädd om man förväntar sig att alla myrorna i den stora myrstacken ska anfalla om man råkar trampa på en av deras kompisar...

Så här stor är myrstacken! Bakom står en 4-åring och studerar...

Vi gick till slut in i hagen och bort till myrstacken. Där var massor av myror. Vi hade läst att man kunde pudra lite vetemjöl eller florsocker på myrstacken för att få se hur myrorna rörde sig där - deras gångar och arbete skulle bli tydligare. Med hjälp av tekulor pudrade vi vetemjöl och florsocker i utkanten av myrstacken. Men tyvärr, vi såg ingenting. Bara vitt puder...

En myra fick komma upp i vår tvåvägslupp. Den ville (såklart) inte vara där, och var inte stilla - därför var det svårt att titta på den. Efter en stund fick den komma ut till sina kompisar igen.

Vi gick en bit bort, borstade av alla myror som krupit upp på skor och byxor och kastade oss sedan in i lekens värld.

Skogcafé & vilse

Lokalföreningen ordnar skogscafé för alla medlemmar. Alla barngrupper lägger också en av sina aktiviteter där.

Några av de äldre grupperna provade på geocaching.
Vi lämnade föräldrarna på caféet och tog med barnen en liten runda.
Vi gick till några av skåneledens vindskydd som låg i närheten. På vägen dit tittade vi på träd och växter. Smakade på färska bokblad, hitade harsyra.

Väl framme vid vindskydden lät vi barnen upptäcka området. De var duktiga och höll sig nära, men då det fanns väldigt mycket att upptäcka var deras uppmärksamhet inte fokuserad på oss ledare.
Jag passade på att smyga iväg. Gick 30-40m in i skogen, precis över en kulle så jag inte syntes från vindskydden och området där de lekte. Där satte jag mig vid ett träd.
Sen ropade jag: Hjälp! Hjälp! Annika! Annika! (Annika är den andra ledaren) Försökte låta rädd på rösten. Det tog bara en liten stund innan något av barnen hörde mig och gjorde de andra uppmärksamma på ropen. De kom springande till mig och undrade vad som stod på.
Vid det laget hade jag lyckats pressa fram några tårar, och berättade att jag tappat bort gruppen, inte visste var jag var och vart jag skulle gå. Jag hade hittat några fina bokar vars blad jag skulle smaka, sen var jag vilse.
Barnen tröstade mig, kramade mig, tog mig i handen och visade mig tillbaka till platsen.
Vi hade en lång, bra diskussion om vad man ska göra för att undvika att gå vilse och vad man kan göra om man ändå går vilse. Många kloka idéer från våra kloka knyttebarn.

Hitta vilse- arbetet ska vi fortsätta med när vi ska på läger.