Ändrade planer - blev underbart!

Ännu en Mulle dag med fantastiskt väder!
Tidigt i morse var det bara +2 grader, men temperaturen hade hunnit stiga en hel del innan vi skulle ut med Mullebarnen.
Eftersom våren varit så sen har vi ändrat våra planer ännu en gång.
Vi hade bestämt oss för att ge oss av från vår trygga Mulleplats och upptäcka nya platser.

Dagens mötesplats blev vid Hemmestorps Mölla, vid storkhägnet. Vi hade hoppats att vi kunde få vara med vid matningen av storkarna, men de skulle inte matas förrän senare under dagen.
Vi blev uppmanade att vara väldigt försiktiga så vi inte skrämde storkarna då några av dem ruvar och inte ska bli skrämda så de överger äggen.

Sju skuttiga och spralliga Mullebarn smög försiktigt bort över ängen för att ställa sig tyst och stilla och titta och lyssna på storkarna.

Jättespännande! Vi tittade länge och väl medan vi småpratade lite om storkar, om vad de äter, hur de låter (varför fåglar i allmänhet låter), att de flyttar på hösten och ibland flyger ända till Afrika!
Vi pratade också lite om varför man har storkhägn, att storken var i stort sett utrotad i Sverige för ett antal år sedan.

Sen smög vi bort från storkarna och tog våra ryggsäckar. Några svalor hade byggt bon under hustaket, och vi smög för att titta på även dessa. Vilka fantastiska bon de byggt, de såg jätteroliga och fina ut!
Sen behövde benen (& barnen) springa och skutta lite.
Vi pratade om varför det heter Hemmestorps Mölla. Vad är en Mölla? Barnen har ju tittat på Möllan i Östarp. Någon stor väderkvarn kunde vi ju inte se, det var ju lite konstigt - hade den kanske blivit riven?
Klingavälsån rinner genom gården och delas upp i två strömmar där man, i den ena strömmen, en gång haft ett vattenhjul. Spännande med både vindkvarnar och vattenkvarnar, som faktiskt utför samma arbete.

Vi följde vägen bort från gården. Genom en allé. Allé är ett fint ord och en fin sak!
Där fanns en bro vid sidan av vägen. Konstigt.
Vi satte oss på bron och funderade över olika saker.

-Varför är där en bro bredvid vägen?
-Varför hänger där konstiga saker på eltrådarna (kraftledningen)?
Efter lite diskussioner (och några ledtrådar från oss vuxna) kom barnen fram till att det brukade vara översvämmning på vägen, och att de konstiga sakerna som hängde på kraftledningen är till för att inte storkarna ska flyga in i dem och dödas.

Efter ytterligare en bits skuttande hittade vi järnvägsspår. Mitt i ingenstans - varför? Jo, här har den gamla järnvägen gått. Järnvägen mellan Sjöbo och Veberöd. Nuförtiden kör vi ju bil mellan de orterna. När vi höjde blicken såg vi faktiskt vägen där bilarna körde.

Lite lekar och sen var det fikadags. Medan vi satt och fikade kom en glada glidande över våra huvuden. Den var nära oss. Så stor, så fin. En rovfågel som förmodligen letade efter något litet djur att äta. Kan den äta oss?

På vägen tillbaka stannade vi till vid strömmen och kallade på Laxe. Han var inte där. Men där var en stentrappa ner till vattnet. Vad har man använt den till? För att bada? Hämta vatten? Skölja saker?

Sammanfattningsvis kan vi säga att det blev en dag med mycket kulturhistoria. Sju underbara Mullebarn i underbart Mulleväder.

I ledarsnacket efteråt kom vi fram till att det nu är dags att "överge" vår trygga Mulleplats. Nu ska vi börja upptäcka nya platser häromkring! Givetvis kommer vi att återkomma till Mulleplatsen och Mullekojan då och då.

Vårtecken

Morgonen började inte bra.
En av ledarna vaknade med feber. Eftersom vi bara är två ledare var alternativen att hitta någon annan vuxen som kunde följa med eller att ställa in dagens Mulleträff.
Ett snabbt sms till alla föräldrar och några minuter senare var problemet löst. En mamma följde med!

Som vanligt hade vi bokat in en dag med bra väder. Några plusgrader och strålande sol - härligt!
Glada Mullebarn skuttade ner till vår Mulleplats.

Vi började med att kalla på Mulle, men tyvärr var hen inte i närheten.
Mulle brukar ju skicka med oss ett uppdrag, så vi tog fram Mullepåsen. Kände, klämde och beskrev vad vi kände.
I Mullepåsen låg ett förstoringsglas.
Vi pratade om vad man använder ett förtoringsglas till, och VEM som använder ett sådant. Detektiven, förstås!

Så idag skulle vi vara detektiver, vår-detektiver! Vi gav oss ut på jakt efter vårtecken.
Under löven hittade vi några blomblad som var på väg upp, i övrigt inte några nya växter.
Men myrorna i vår stora myrstack hade vaknat! Massor av myror!
Hundra tusen miljoner? Eller ännu fler?

Vi gick ner en bit i hagen och lekte några lekar; gnistan och ormen byter skinn.
Då upptäckte barnen en övergång över staketet och en spång bortåt.
De blev nyfikna och ville gå på upptäcktsfärd. Klart att vi skulle!

Vi hämtade våra väskor och gick iväg över staketet, längs spången, över ytterligare ett staket, över den lilla ån, uppför en jättebrant backe.
Där hittade vi en underbar fikaplats i skogskanten.
Vi fick sällskap av ett fint litet vårtecken, Maria nyckelpiga!

Efter fikapausen lekte vi lite till, bl.a. skogshuggarna, innan vi så sakta började gå mot parkeringen. Vi tog ett annat håll, och fick se spännande saker.
Ett träd med en nästan vriden stam. Titta, den ser ut som en fisk som simmar upp mot himlen! Är det kanske en gädda?

Nöjda och glada skildes vi åt på parkeringen. Vilken tur att det blev Mulleträff idag, den upplevelsen vill vi inte vara utan.