Liten, men naggande god, brukar man väl säga?
Att det inte var så många barn gjorde ju att vi ledare hade mer tid till varje barn.
Vi gick som vanligt till vår Mulleplats. Barnen hade sett fram emot att få se hur fina färgerna var som vi målade på snön förra gången. Men de var ju inte kvar! Konstigt...
(Vi vuxna minns att det både töat och regnat sedan vi var där, men det gjorde inte barnen.)
I Mulles uppdragspåse låg idag boken om knoppisar, så vi gav oss ut på knoppisjakt. Tittade på våra träd, jämförde med bilderna i boken. Funderade över vad det skulle bli av knoppisarna sen. Blad, kom vi fram till. Vi gav oss iväg på en liten upptäcktsfärd, bort från den "trygga gamla Mulleplatsen".
Klättrade över en stätta för att ta oss över staketet, balanserade på en spång, klättrade - som bergsbestigare - upp för en brant backe.
Spännande!
Där uppe hittade vi en liten björkplantering där alla träd var fällda. Det gav oss direkt anledning att leka skogshuggarna. Barnen tyckte att det var en jätterolig lek och vi lekte den igen och igen och...
Efter en mysig liten fikapaus fortsatte vi vår upptäcktsfärd. Vi gick längs skogskanten - många stora, gamla, knotiga, vridna, skadade och fallna träd fanns där. Och ... vad tungt det var att gå över snötäckt äng...
På vägen tillbaka passerade vi en bäck. Utan is. Varför var där ingen is på den? Var vattnet varmt, kanske? Nej, det var det verkligen inte - det var jättekallt!
