Vid en av våra träffar möttes vi av en fasansfull syn när vi kom fram till vår knytteplats.
Någon hade slängt skräp på marken. Och det var inte lite skräp (två stora papperskassar fulla med förpackningar, närmare bestämt, jag vet). Barnen blev förfärade och började plocka upp skräpet när de plötsligt såg någon (eller något) komma skuttande mot oss. Snabbt kom de tillbaka till oss vuxna. Även de modigaste befann sig klots intill sin förälder.
Den skuttande varelsen visade sig vara Sopan. Sopan bor i vår skog, och hon har inte riktigt förstått det här med att ta hand om sitt skräp. Men det har barnen!
Sopan berättade att hon städat vid sitt hus och fått så mycket skräp över som hon inte ville ha där. Istället la hon det en bit bort så hon slapp se det. En bit bort - det råkade vara just på vår knytteplats.
Men där fick hon klara besked av barnen. Så gör man INTE!
Barnen förklarade klart och tydligt för Sopan att man ska lägga sitt skräp i soptunnan. Eftersom Sopan inte visste vad en soptunna var fick de förklara även detta.
Efter att Sopan lovat att hon inte skulle göra så här igen sa hon hejdå och skuttade iväg.
Detta möte satte djupa spår hos barnen.
Skuttandet var viktigt. Sopan var en skuttande varelse.
Och hon var visst inte helt "botad". Visst - hon slängde inte mer skräp på vår knytteplats. Men överallt annars har hon varit och kastat skräp.
På stan, i byn, på stranden, vid sjön...
Barnen suckade över Sopan och plockade upp efter henne. Överallt.
Och som en förälder sa...
"Visst är det konstigt att Sopan har varit överallt, och att hon hunnit vara där INNAN oss."
