Knoppisar

Redan nu i november kan man se hur naturen gör sig redo för nästa år.
Träden har satt knoppar som ska bli nästa års blad.

För att vi ska kunna känna igen träden under vintern är det ju bra att kunna känna igen knopparna. Det finns en fantastisk bok. En bok om knoppisar. Där knopparna avbildats och där kännetecknen gjorts tydligare både i bild och namn.
Vi tittade på några av våra välkända träd. Barnen var vid det här laget duktiga på att känna igen de flesta träd på bladen, och en del även på stammarna. Nu tittade vi på knopparna.

Vi tittade på bokens knoppar och jämförde med bilden på knoppisen "Långe Boke"

 

Sen tittade vi på Rönnens knopp och jämförde med knoppisen "Hårige Rönn".

 

 

Boken vi använde oss av är skriven av Anders Rapp och ser ut så här:

 



 



 

 

Lång höst

Här i södra Skåne varar hösten länge.
Någon vinter att tala om får vi sällan före jul - om vi får någon över huvud taget.
Framemot november är det mesta grått. Träden har fällt sina löv, djuren har dragit sig tillbaka, blommor och andra icke-vedartade växter har vissnat.
Vad gör man då med Knyttebarnen i skogen?

En del ledare vi pratat med koncentrerar sina träffar till september - oktober samt april-maj, men det tycker vi är synd. Vi vill ju uppleva naturen tillsammans hela året om. Även om den är "grå och trist".
Men jag tror egentligen att det mest är vi vuxna som upplever naturen som trist denna tid. Barnen hittar alltid en massa spännande att göra.

Denna gång tänkte vi titta på och leka med pinnar (ännu en del av träd-temat).
Vi har i vanliga fall en regel om att man inte leker med pinnar på knytteträffarna då det är så lätt att råka slå till någon annan av misstag. Så, pinnar leker vi med hemma...
Men idag - pinndag!
Uppdraget blev att hämta 5 pinnar. Ungefär lika tjocka som din tumme och ungefär lika långa som din underarm. En del av barnen hade lite svårt för innebörden av ordet ungefär och ville hitta pinnar som var exakt lika tjocka som.... Andra hade inte alls svårt att hitta pinnar i ungefär den storleken. Eller var det vi föräldrar som påverkade?
Det är en fråga som ofta poppar upp i mitt huvud. Hur mycket påverkar vi barnen (direkt & indirekt) i det de gör, säger och tänker?
Nåja, efter en stund hade alla 5 pinnar de var nöjda med.

Något barn byggde en bokstav, så vi spann vidare på det och frågade om de kunde bygga begynnelsebokstaven i sitt namn. Det kunde de, även om vissa bokstäver var svårare än andra. "S" till exempel. Inte rolig alls att bygga med 5 ganska långa pinnar. Då kan man ju bygga en annan bokstav i stället.
Vi provade att bygga ett torn. Med 5 pinnar är man ganska begränsad.
Men ett av barnen kom med idén att vi skulle bygga ett torn tillsammans!
Klokt!
Med samarbete kommer man långt!
Och vilket torn det blev!

Höstfärger

En annan av höstens träffar pratade vi om höstens färger.

Varje träff börjar med att vi plockar fram knyttarnas uppdragspåse för att se vad Maria Nyckelpiga gett oss för uppdrag idag.
Denna dagen hade hon stoppat ner papperslappar i olika färger i påsen. Grön, gul, röd, orange, grå, svart och brun.
Dagens uppdrag, som barnen som vanligt tog sig an med liv och lust, var att samla olika saker i naturen som hade samma färg som Marias lappar.

Det var roligt att sitta och titta och jämföra efteråt, dels vad olika saker vi hittat. När det gällde grönt hade något plockat bladen från en blomma, någon hade plockat gräs, en annan plockade barr och ytterligare någon annan hade tagit ett blad från ett träd.
När vi kom till grått och brunt gick diskussionerna höga. Pinnen, var den grå eller brun? Och stenen? Jorden?

Vi pratade också lite om kocken Klorofyll.
Kocken Klorofyll bor i träden. Han lagar mat till bladen, mat så de kan vara gröna och fina. På hösten när det börjar bli kallare, då fryser kocken Klorofyll och drar sig tillbaka in i grenarna och stammen. Utan kock får bladen ingen näring och vissnar, de blir gula, bruna och ramlar av...

Svamp

De "vanliga" höstsakerna får man ju absolut inte glömma bort.
Vanliga, såsom svampar och höstfärger.

Titta på svampar, jämföra färger och former.

Vi lät barnen leta svamp tillsammans med föräldrarna. Mycket svamp fick vi ihop. Vi tittade på likheter och olikheter.
- Tittade på de olika delarna hatt och fot. Att de var ganska lika på olika svampar, men ändå olika.
- På ovansidan av hatten var de olika i färg, storlek och till viss del form.
- På undersidan fanns skivor eller rör.
- Barnen var mycket medvetna om att svampar kan vara giftiga och att man inte får äta dem. Men VEM äter svamparna? Vi såg ju att någon hade ätit på en del av dem.
- Dagens sång blev "Trampa inte på svampen"

Vi går till bäcken!

Om man har sin knytteplats nära en bäck så måste man ju gå dit.
Vi utrustade oss med håvar och böcker om vattendjur.
Och travade iväg.

För att komma till bäcken måste man först klättra över en stätta, sen balansera på en spång över mycket blöt mark. Blöt och lerig. Där skulle man nog lätt kunna bli av med en stövel om man trampade ner för långt. Men det gjorde vi såklart inte.
Vi klättrade över en stätta till och var sedan framme vid bäcken.
Tyvärr växer det mycket sly runt kanterna och dessutom är några av kanterna ganska branta om än inte särskilt höga.
Men håva kunde vi!
Vi hittade några små djur och kunde t.o.m. artbestämma ett par av dessa. Just artbestämningen var nog roligare för oss föräldrar än för barnen. Barnen var mest fokuserade på att få bästa möjliga håvningsplats. Lite blöta byxor, några blöta stövlar (inuti), många nöjda & glada barn blev facit av vår vattendag.

Knyttehöst igen - med träd

Dags för höstens första knytteträff.
Sista gången innan sommaren fick vi ju en karta av Maria Nyckelpiga. Den kartan ledde oss till vår nya knytteplats. Och nu är det dags att börja upptäcka den på riktigt.
Vi (Maria Nyckelpiga) valde den för att vi skulle få upptäcka och uppleva lite nya miljöer.
Här finns bokskog, granskog, äng/hage (med en jättestor myrstack), nära till bäck och våtmark. Perfekt när man ska börja upptäcka lite mer av världen runt omkring oss.

Vi bestämde oss för att vi under hösten - och kanske även våren - skulle fokusera mycket på träd. Träd på längden och på tvären. Träd på höjden och på bredden. Små träd och stora träd. Unga träd och gamla träd. Träd, träd, träd. Av träden har vi mycket att lära.

Vi började första träffen med att titta på blad från olika träd.
Vi bad barnen leta upp och hämta tre blad, från lika många träd.
Sen samlades vi runt "bordet" (vår vita plastade frotté) och tittade, vred vände, jämförde, beskrev, kände, luktade och tittade igen. Där fanns små & stora, släta & sträva, blanka & matta, gröna, gula, röda & bruna.
Hur kan det komma sig att blad ser så olika ut?
Barnen visste (såklart) att det är för att de kom från olika träd.

Vi la några av bladen i press och till nästa gång hade vi ledare plastat in dem (laminerat) och tillverkat knyttarnas trädbok. Vi skrev trädets namn på samma sida som bladet (kanske kan vi locka någon att vilja läsa?).
Denna bladbok tittade vi sedan i varje gång vi träffades. Övade på att känna igen bladen och trädens namn. Jämförde med blad och träd vi stötte på under våra upptäcktsfärder.

 

Ändrade planer

Som avslutning på vårens knytteträffar hade vi tänkt ha en övernattning i vindskydd.
Men när den stora helgen närmade sig lovade meteorologerna dåligt väder.

"Det finns inget dåligt väder - bara dåliga kläder" hävdar en del. Men vi kom fram till att det också finns dåliga aktiviteter i vissa väder - eller dåligt väder för vissa aktiviteter (oasett kläder).

Ska man på övernattning med ett gäng 4-åringar som för första gången ska sova ute, då vill man inte ha ösregn och åska.
Och ösregn och åska var precis vad som utlovades.
Vi ville ju inte avskräcka de små knyttarna från utesovande för resten av livet, så vi bestämde oss för att ställa in övernattningen.
En mysig kväll runt en lägereld, lekar, upptäcktsfärd, håvande i bäcken var vad det blev i stället. Senare på natten kom ovädret. Då var vi glada att vi sov i våra sängar. Torrt, varmt & skönt.

Ny knytteplats

Efter ett år med våra knyttar började vi känna att vi ville söka oss nya jaktmarker.
Platsen vi varit på i ett år var nu trygg och välkänd. Dock kände vi vuxna att det vore roligt med lite andra vyer. Den nuvarande platsen var bokskog, punkt slut.
En par hundra meter bort hade vi hittat en ny plats, en plats vi tyckte var perfekt för vidare knytteträffar. Där bokskogen (den kända miljön) gränsade till både granskog och äng. En liten bit bort fanns även en bäck.

Men hur skulle vi få barnen att vilja lämna den trygga platsen för en ny?
Vi lät Maria Nyckelpiga skriva ett brev till oss. I brevet stod att Maria hittade en ny, ännu bättre plats till oss. Där fanns också en karta. Nu blev barnen eld och lågor. De förvandlades till kartläsare - 4år gamla.
Med lite hjälp hittade de fram till vår nya plats. Där fick vi träffa Maria Nyckelpiga, och allt var frid och fröjd.

Sopan i skogen

Vid en av våra träffar möttes vi av en fasansfull syn när vi kom fram till vår knytteplats.

Någon hade slängt skräp på marken. Och det var inte lite skräp (två stora papperskassar fulla med förpackningar, närmare bestämt, jag vet). Barnen blev förfärade och började plocka upp skräpet när de plötsligt såg någon (eller något) komma skuttande mot oss. Snabbt kom de tillbaka till oss vuxna. Även de modigaste befann sig klots intill sin förälder.

Den skuttande varelsen visade sig vara Sopan. Sopan bor i vår skog, och hon har inte riktigt förstått det här med att ta hand om sitt skräp. Men det har barnen!
Sopan berättade att hon städat vid sitt hus och fått så mycket skräp över som hon inte ville ha där. Istället la hon det en bit bort så hon slapp se det. En bit bort - det råkade vara just på vår knytteplats.
Men där fick hon klara besked av barnen. Så gör man INTE!

Barnen förklarade klart och tydligt för Sopan att man ska lägga sitt skräp i soptunnan. Eftersom Sopan inte visste vad en soptunna var fick de förklara även detta.
Efter att Sopan lovat att hon inte skulle göra så här igen sa hon hejdå och skuttade iväg.

Detta möte satte djupa spår hos barnen.
Skuttandet var viktigt. Sopan var en skuttande varelse.
Och hon var visst inte helt "botad". Visst - hon slängde inte mer skräp på vår knytteplats. Men överallt annars har hon varit och kastat skräp.
På stan, i byn, på stranden, vid sjön...

Barnen suckade över Sopan och plockade upp efter henne. Överallt.

Och som en förälder sa...
"Visst är det konstigt att Sopan har varit överallt, och att hon hunnit vara där INNAN oss."

Andra knyttesäsongen, vår

Vårens träffar fortsatte på samma sätt som höstens.
Vi hade hittat ett sätt som fungerade för vår grupp.
Varför förändra ett vinnande koncept?

Några av våra aktiviteter var mer lyckade än andra.

Januari: Måla i snön.
Vi hade köpt billiga sprayflaskor (såna man har när man stryker).
I dem hällde vi vanlig barn-målar-färg som vi spädde ganska mycket (går också bra med vanlig vattenfärg). Sen är det bara att spraya i snön!
Oj, vad det var kul!
Lite svårt att få färgen att komma bara i snön, men vad gör väl det? Tillgång till tvättmaskin är väl ett obligatoriskt tillval när man har barn?

Februari: Känna-leken
Vi bad föräldrarna att ta med en ögonbindel åt sina barn. Vi bad dem också att öva på att ha på ögonbindel hemma om de trodde att det behövdes.
Ställde oss i en ring, band för barnens ögon. Föräldern ledde sitt barn till ett föremål nära oss, en buske, ett träd, en sten...
Barnen fick känna och beskriva, sen leddes de tillbaka till utgångsplatsen innan de fick ta av sig ögonbindeln.
När de "kunde se" igen fick de fundera över och peka ut vad de trodde att de hade känt på.

Mars: Träffa "Sopan"
Kommer i ett eget inlägg.

April: Nedbrytning
Vi tittade och luktade på förnan. Tittade på lite skräp som vi tagit med oss (bananskal, äppelskrutt, plast, mjölkpaket, metall mm). Fäste detta skräp i ett hönsnät som vi grävde ner. Efter några veckor grävde vi upp nätet och tittade vad som hänt. Intressanta diskussioner.

Maj: Växter
Tittade på blommans olika delar; stjälk, blad, kronblad mm.
Planterade egna växter, både solrosor och majs.

Juni: Hittar ny knytteplats
Se eget inlägg.