Första knyttehösten

Hösten gick åt till att lära känna varandra, till att lära sig varandras namn, både genom knyttepinnanrnas presentation och olika lekar.

Vi promenerade till vår knytteplats, ställde väskorna, gick en liten bit in i skogen, klättrade och gick balansgång på det kullfallna trädet, tittade på skalbaggar, lekte.

Sen gick vi tillbaka till väskorna, pratade med knyttepinnarna och fikade.

Efter fikastunden försökte vi ha ett TEMA per gång. Det kunde vara att samla stenar, frön, blad, svamp. Vi tittade gemensamt, jämförde, diskuterade, sjöng någon sång som hade anknytning till just det temat.

Efter några träffar föreslog en klok mamma (vi hade många sådana med i gruppen) att vi skulle ha temat före fikastunden i stället för efter, hon trodde att barnen skulle vara mer fokuserade då.
Självklart hade hon rätt!

Så efter ungefär halva hösten hade en fungerande ordning infunnit sig:
- träff vid parkeringen, sjunga knyttesången.
- vi gick tillsammans till lilla skogsvägen, sjöng "knacka-på-visan"
- barnen fick i egen takt springa/gå/hoppa till en stor bok som stod bredvid vägen, där samlades vi och tittade/kände/lyssnade/luktade på den.
- lekte en namnlek
- gick vidare till knytteplatsen, satte oss i soffan.
- pratade med pinndockorna
- TEMA
- fika, inklusive fikasång
- lekar tillsammans eller var för sig
- avslutningssång

Sångerna hittar du här

Maria Nyckelpiga, en liten fingerdocka träffade vi nästan varje gång. Hon tittade fram både här och där, och barnen var väldigt förtjusta i henne. Hon frågade barnen vad de gjort under dagen och fick oftast en fantastisk redogörelse över detta. På så vis kunde vi se vad barnen snappat upp och Maria kunde även rätta till missuppfattningar eller lägga till saker barnen missat.

Sista gången, i början av december, hade det kommit närmare 3dm snö. Alla planer gjordes om i sista stund. Det var inte rimligt att pulsa långt ut i skogen med de små 3-åringarna. Vi stannade nära bilarna, tittade på spår av harar, gjorde egna spår, fikade, lekte...

Vi är Knyttar allihopa

Vi är knyttar allihopa, kom med oss
vi är knyttar allihopa, kom med oss
vi är knyttar allihopa, vi är knyttar allihopa
vi är knytta allihopa, kom med oss.

Så börjar vi våra knytteträffar.

Den första gången vi träffas är det spännande.
En del av barnen är blyga, andra inte.
Vissa barn behöver mycket stöd av mamma/pappa, andra vågar stå mer på egna ben.

Tittar oss omkring på den plats vi har utsett till vår knytteplats.
Där är fint, mitt i bokskogen. Några stockar ligger i vinkel, dem kan man sitta på när vi har samling. Snabbt får de benämningen "soffan".

Vi presenterade vår knyttepinne. En vanlig pinne, ca 3dm lång, med en tygbit knuten runt "halsen".
Barnen fick i uppdrag att hämta en pinne som var tjock som en tumme och lika lång som från deras armbåge till fingertopparna, ungefär.
För en del barn gick det snabbt. Andra tog längre tid på sig. Någon var väldigt noga med måtten, att de skulle vara exakta.
När de hittat sin pinne fick de välja en halsduk till pinnen, skriva sitt namn på halsduken och knyta den runt pinnen. Pinndockorna var födda!

Pinndockorna fick bo i ledarryggsäcken och vi använde dem sedan vid varje träff.
Dels för att se vilka barn som var där respektive inte var med. Dels för att barnen, med pinndockornas hjälp skulle våga prata i gruppen.

Vi tog upp en pinne i taget och läste namnet på halsduken. Om barnet var där fick det sin pinndocka, om inte, så blev vi medvetna om att det barnet inte var med just den dagen. På så vis hoppades vi att barnen skulle komma ihåg varandra bättre och känna gemenskap i gruppen.
Sen lät vi knyttepinnen presentera sig. Den frågade sedan barnen i tur och ordning vad de hette. En del av barnen vågade prata genom pinnarna. Andra vågade inte. De barnen kanske vågade viska sitt namn till sin pinne och sen låta pinnen viska det till knyttepinnen. Det gäller att använda all sin uppfinningsrikedom för att få barnen att våga. Utan att tvinga dem. Och de vågade. Modigare och modigare blev det allt eftersom tiden gick.

Mail till blivande knytteföräldrar

När vi bestämt oss för att starta en knyttegrupp kollade vi med alla vi kände som har barn i samma ålder. Det var ganska många som var intresserade av att var med, så vi körde igång.

Inför första gången skickade vi ut ett informationsmail till alla föräldrar. Vi kände att vi ville vara tydliga med att förklara vad vi förväntade oss av föräldrarna. Och vi tror att vi nådde fram, för föräldrarna har varit fantastiska. De har stöttat och pushat, men låtit barnen själv göra det de kan!

Här kommer ett litet utdrag av detta. mail

Hej alla knytteföräldrar!

Vad kul att ni vill vara med i knyttegruppen!

Ta med ert goda humör och lite fika.  Ta också med sittunderlag, kläder efter väder och kanske en extra omgång kläder. 
                                                                                                          
Packa gärna barnens fika i en egen ryggsäck så att de känner att de får och kan själv!

Ni föräldrar kommer att vara med under träffarna. Vi kommer att bli en ganska stor grupp så vi rekommenderar en förälder per barn. Er uppgift blir framförallt att njuta av naturen och stunden med era barn, men också att hjälpa barnen att delta vid samlingar och aktiviteter.
Eftersom vi inte bara är ledare utan också har våra egna barn med i gruppen kan vi inte ”jaga” alla barn, tex om de ger sig iväg och vill utforska andra delar av skogen...

Vi vet ju alla att dessa underbara 3-åringar inte bara har en stark egen vilja utan också plötsligt kan släppa allt annat och ägna uppmärksamheten åt en sak som just då intresserar dem. Visst måste man ibland följa efter en vacker fjäril – men då är det ju perfekt att ha en förälder som ”hänger på” så att man inte kommer bort från gruppen.